Det som har triggat mig den här gången är den diskussion som omger införandet av den tredje "pappamånaden" som nu blir verklighet vid årsskiftet. Det är inte egentligen den tredje pappamånaden i sig jag ilsknar till över, utan det är det faktum att man från politiskt håll vill lägga sig i vad som är bäst för oss enskilda familjer. För det stoppar ju inte där - många partier vill lagstifta ännu hårdare och till och med tvinga oss att dela helt lika.
Jag fattar inte. Vi har alla olika familjer, situationer, förutsättningar och preferenser. Alla varken kan, vill eller bör dela lika. Man gör väl det som är bäst för ens egna familj?
Jag är verkligen inte främmande för jämställdshetsdebatten. Jag arbetar som folkhälsoutvecklare i en kommun och vet att ojämlikhet mellan grupper inte är bra och att vi har mycket att tjäna på att könen blir mer jämställda. Jag fattar allt det där. Men att lagstifta om något som borde vara alla familjers rätt att avgöra själva ger mig rysningar.
Jag har varit hemma med vår son för att det är bäst för oss. Jag är glad att vi har valt så här och jag och min man har varit helt överens. Att göra föräldraledigheten till en könsfråga och att säga att lagstiftad delad föräldraledighet är en feministisk framgång är att förringa mig som kvinna och min intelligens. Det är samma sak som att säga att jag är ett offer som "måste vara hemma" och därmed inte har samma förutsättningar på arbetsmarknaden och som lider förluster ekonomiskt. Det är att dumförklara mig.
Låt mig vara väldigt tydlig: Jag är inte ett offer. Jag är ingen stackars kvinna som måste räddas från att tvingas vara hemma med min son. Jag har gjort ett högst medvetet val att vara hemma med mitt barn för att det är något jag vill. Som vi vill. Som passar oss. Jag vet om att det påverkar min ekonomi, nu och framöver. Jag har valt det ändå.
Så snälla... sluta lägga er i och sluta dumförklara oss begåvade människor som faktiskt vet vad vi gör.
Min underbara familj och vi vet vad som är bäst för oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar