Vad är det med föräldraskap som gör att andra människor (läs: föräldrar) tycker att det är fritt fram att ha åsikter helt apropå? Vad är det som gör det ok? Jag pratar förstås om de där "goda råden" man får i tid och otid som man inte har frågat efter och som man inte vill ha. Andras syn på vad som är "rätt" och "fel" eller helt enkelt tips på hur saker "ska göras" med argumentet att "det fungerade på mitt barn".
Få saker är så irriterande som andras felplacerade och välmenande råd i situationer som de egentligen inte vet så mycket om. Det tycker jag gäller i alla situationer, men sällan möter man det som ofta som när det gäller föräldraskap.
Missförstå mig inte... det är väldigt gulligt att andra vill stötta eftersom det inte är enkelt att vara förälder. Men det verkar inte finns några gränser på hur mycket man får tycka när det gäller föräldraskap, och jag vet att ni är många som förstår vad jag menar när jag säger att andras åsikter och "sanningar" liksom trycks ner i halsen på en. Det är skillnad på råd och råd, och jag pratar om de där situationerna när det inte behövs eller efterfrågas. Självklart finns situationer när tips kan behövas, men det är inte de tillfällena jag syftar på i det här inlägget.
Jag tror att jag delvis blir irriterad därför att någon annan gör anspråk på att veta vad som är bäst för mitt barn, utan att känna till situationen eller ens känna mitt barn. Barn är inte stöpta i en och samma form. Inte föräldrar heller. Jag gör alltid det som är bäst för mitt barn enligt det sätt jag vill uppfostra och vara förälder på.
En annan anledning till att jag blir irriterad är för att andra genast problematiserar sådant som inte egentligen är problem. Barn utvecklas hela tiden och går igenom olika faser. Så om mitt barn har ont i magen en dag, eller sover dåligt en natt betyder inte det att någon annan måste "lösa" det åt mig. Det kommer att lösa sig själv och det är inget fel på mitt barn.
Någon som känner igen sig? ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar