Noah kommer att vara mitt enda barn och det är ett beslut som jag är nöjd med. Min man vill inte ha fler barn (han har ju två tonåringar också) och är dessutom 10 år äldre än mig (han har precis fyllt 46 år). Det tog oss fem år att få Noah och det var en lång och fruktansvärt jobbig kamp. Min graviditet var dessutom mycket svår och det kan jag inte gå igenom igen. Och så har jag hunnit bli 36 år och måste erkänna att jag inte har lika mycket ork som för 10 år sedan. ;)
Anledningarna till att det "bara" blir Noah är många och jag är helt tillfreds med att det är så. Det är jag verkligen! Och för mig är det inte "bara" - efter så lång väntan är det fantastiskt att ha fått ett barn! Men det innebär inte att jag inte känner en viss sorg i hjärtat över att aldrig mer få vara gravid med den förväntan det innebär. Eller över att Noah inte ska få bli storebror.
Jag läste igår att Blondinbella väntar sitt andra barn och det var då de här tankarna dök upp. Jag insåg att jag blev lite avundsjuk över att jag inte är yngre och har bättre förutsättningar att skaffa en större familj. Det ändrar inte vart jag står idag - absolut inte. Jag vill inte ha fler barn. Jag varken orkar eller vill, men jag känner ändå ett visst vemod över att den delen av mitt liv är över på något sätt.
Börjar jag bli "gammal och nostalgisk" redan kanske...? ;)
Noah i famnen på sin pappa <3
Jag älskar min son över allt annat och han kommer absolut inte att vara ensam bara för att han är mitt enda barn. Det känns viktigt för mig. Han har två äldre syskon och en hög småkusiner som han kan busa och leka med och växa upp tillsammans med (eftersom vi är väldigt tajta i min familj). Och så kommer han att bli alldeles överöst av kärlek! Och det är väl det enda som spelar någon roll egentligen... oavsett hur många barn man får.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar