Ångest, ångest, ångest...

Ibland kommer det över mig... och tar över mig. Jag får sådan ångest ibland när jag tänker på att jag snart inte ska spendera mina dagar med min son. Att jag snart ska börja jobba och han ska börja på förskola. För det mesta känns det bara lite småjobbigt och jag vet att jag kommer att vänja mig, men så får jag stunder ibland som jag haft idag när det bara känns övermäktigt.

Noah kommer att ha det toppen på förskolan. Det vet jag. Han blir mer och mer bekväm med andra vuxna människor och han och min mamma är riktiga kompisar och busar och myser numera ihop. Så han kommer ha jätteroligt på förskolan hos sin mormor. Det är jag som kommer att ha det jobbigt.

Jag älskar mina dagar med Noah. När han lagt sig på kvällen kan jag längta efter honom och sakna hans bus och skratt. Och jag är inte pigg på att tacka ja till saker med vänner som innebär för mycket tid borta från honom. Hur i hela friden ska jag klara hela dagar borta från honom?

Jag vet rent logiskt att det är bra för oss båda. Han kommer må gott av att leka med sina kompisar på dagarna och jag behöver komma ut i ett vuxenliv igen. Och jag älskar mitt jobb. Logiskt, förnuftigt och sant... Men det biter inte fullt ut. Jag vill vara hemma med min son för det är det bästa jag vet.

Ett optimalt scenario vore att jag vänjer mig ganska snabbt och att det känns normalt efter några veckor. Håller tummarna...

Du växer så fort mitt hjärta...

Jag och Noah myser på BB. Här är han bara två dagar gammal.