På öppna förskolan idag blev jag påmind om hur olika man kan vara som förälder. Jag såg en mamma som satt i en soffa och pratade medan hennes barn kröp omkring i rummet. Eftersom det var en 0-12 månaders grupp vi besökte kan barnet max ha varit ett år gammalt, förmodligen något yngre.
Det verkade inte som om hon hade en aning om vart hennes barn var eller vad den gjorde, utan hennes fokus låg på att prata med andra mammor. Jag känner inte henne och jag vill inte döma henne, men av det jag kunde se var hon min raka motsats. På de 45 minuter vi var där såg jag inte henne med barnet en enda gång.
För mig är det enkelt: Jag är på öppna förskolan för Noahs skull och mitt fokus är Noah. Jag pratar gärna med andra mammor och busar med Noah samtidigt, eller så är han en bit ifrån mig och leker med annat. Men aldrig att jag skulle tappa fokus eller låta mitt behov av att prata med andra gå före honom. Även om jag är mitt i ett samtal har jag alltid koll på vart min son är och finns där om han skulle behöva mig.
Kanske är det så att den här mamman hade en kompis på golvet som lovat att ta hand om hennes barn så att hon kunde ta en paus. Inte vet jag och jag vill som sagt inte döma henne. Men hon får i det här fallet symbolisera den typ av föräldraskap som jag har så svårt att förstå. Vad kan vara viktigare och roligare än att fokusera på sitt barn? Det innebär inte att barnet inte kan få leka självständigt och "klara sig självt", men nog tusan är det mitt jobb som förälder att finnas där! Och viktigare än det... jag vill vara där.
Noah på öppna förskolan för några veckor sedan.
